Operation av gallblåsan och start av antihormonell behandling

Nu har det snart gått en vecka sedan jag opererades. Genom en titthålsoperation tog man bort min gallblåsa, som var full av gallstenar. Jag hade inte haft några besvär av det men eftersom det även fanns stenar i två gallgångar, så var det dags att ta bort den, innan jag fick akuta besvär.

Operationen gick bra och jag fick komma hem samma dag. Jag var öm i buken i några dagar men det var inga större problem. Däremot blev det så att jag gick lite framåtböjd av rädsla för att sträcka ut magen, vilket gjorde att jag fick väldigt ont i ryggen istället. Ryggmusklerna blev spända och krampade ofta. Det som hjälpte då var att ligga ner och slappna av. 

Nu känns det bra igen och jag kan röra mig som vanligt. Tyvärr har jag börjat känna av värk lederna i höfter och i knän. Det började i mitten av maj. Hoppas att det är övergående. Det känns tråkigt att inte ens kunna göra min lätta morgonyoga utan att få ont. Jag vill verkligen kunna hålla i mina skogspromenader också. De är viktiga för mig på många sätt.

Idag tog jag min första tablett Tamoxifen, som är en antihormonell medicin som ska motverka återfall i bröstcancer. Den ska jag nu äta dagligen under 5 år. Som vanligt när jag läser bipacksedeln med information om biverkningar så tappar jag helt lusten att stoppa detta i min mun. Jag antar att jag inte har så mycket till val, om jag ska följa standardbehandlingen. Det är bara att hoppas att jag slipper de flesta av biverkningarna.

Sedan den näst sista cytostatikabehandlingen i mitten på april har jag börjat spara ut håret igen, så nu har det fått växa i sex veckor. Det är fortfarande glest i vissa områden men det känns skönt att ha lite hår igen. Jag har ofta på mig min buff när jag är ute men inomhus tar jag av den. Ute i trädgården är jag också utan buff ibland. 

Peruken som jag köpte har jag nästan aldrig använt.  Den använde jag bara för min dotters skull, i början, innan hon vant sig vid att jag inte hade något hår. Jag vill inte dölja vad jag går igenom och dessutom kändes det obekvämt och opraktiskt att ha peruk.

Jag har vant mig vid att se mig själv med en buff på huvudet. Nu är jag i ett mellanläge där jag inte riktigt vill visa mig utan något på huvudet, eftersom jag inte tycker att håret växt ut tillräckligt ännu. Samtidigt försöker jag vänja mig vid mitt nya utseende.  

Tamoxifen kan också ge håravfall, så jag hoppas verkligen inte att jag tappar håret igen snart.

Håravfall är dock en liten sak i sammanhanget. Hellre att jag får leva länge och inte får återfall i cancer. Ju mer insatt jag blir i den här världen av cancer, desto mer förstår jag hur lite man vet om framtiden om man väl fått cancer. Cancer är verkligen oberäkneligt. Vad som helst kan hända.

Det enda jag kan göra är att fortsätta att vara positiv och se på framtiden med tillförsikt och tillit. Att ta dag för dag och göra det bästa av varje dag.

Om ungefär en vecka ska jag börja med strålbehandlingen. Då ska jag få strålning på området kring mitt högra bröst, varje vardag under fyra veckor.

Njut av sommaren! Det tänker jag göra.